Den allvarsamma leken

Lydia brukade bada ensam. Hon tyckte bäst om det så, och denna sommaren hade hon för resten ingen att bada med. Och hon behövde inte vara rädd: hennes far satt där uppe på bergknallen ett stycke ifrån och målade på sitt ”motiv från hafsbandet” och höll öga med att ingen obehörig kom för nära. Hon steg ut i vattnet, tills det nådde henne till litet över midjan. Där blev hon stående med upplyfta armar och händerna knäppta bakom nacken, tills ringarna i vattnet slätats ut, och speglade sina aderton år i vågen. Så böjde hon sig framöver och simmade ut på det smaragdklara djupet. Hon njöt av att känna vattnet bära sig — hon kände sig så lätt. Hon simmade lugnt och tyst. Hon såg inga abborrar i dag; annars brukade hon leka litet med dem ibland. En gång hade hon varit så nära att fånga en med handen, att hon stack sig på hans ryggfena. Väl i land igen for hon hastigt över kroppen med handduken och lät sedan torka sig torr av solen och den lätta sommarbrisen. Så sträckte hon ut sig på en flat strandhäll, som vågorna slipat blank. Först lade hon sig på magen och lät solen bränna på ryggen. Hon var redan alldeles brun över hela kroppen — lika brun som i ansiktet.