Jag gick in i vÀggen, igenom den lÀnge, lÀnge och ut pÄ andra sidan. Det hÄrdaste i vÀggen var jag sjÀlv!Det var svÄrt att hoppa av Lutherkarusellen. Hoppa? Nej jag föll och föll. En stor bit
Jag gick in i vĂ€ggen, igenom den lĂ€nge, lĂ€nge och ut pĂ„ andra sidan. Det hĂ„rdaste i vĂ€ggen var jag sjĂ€lv!Det var svĂ„rt att hoppa av Lutherkarusellen. Hoppa? Nej jag föll och föll. En stor bit av mig ville upp igen, men klarade inte av det. Den andra delen av mig fick dĂ„ varsamt ta hand om den första, trösta.Ăverstyr Ă€r mina erfarenheter och kĂ€nslor nedtecknade i prosadikt-form, under den tid dĂ„ jag drabbades av utmattningssyndrom och den dĂ€rpĂ„ följande lĂ„nga bergochdalbanan upp och ut ur tillstĂ„ndet.Jag fann att jag var tvungen att överge mitt vĂ„rdyrke. I dikten pĂ„ sidan 112 beskriver jag det sĂ„hĂ€r:Jag mĂ„ste inte vara lĂ€kare lĂ€ngre men vĂ€gen dĂ€rifrĂ„n GĂR ONT. Frustrationen i att det görs omöjligt för mig att vara lĂ€kare pĂ„ grund av ekonomismen, de kraftslukande administrativa kraven, dumheterna, felsatsningarna ovanifrĂ„n och de etiska dilemman allt detta innebĂ€r för mig. Ledsen, förtvivlad, vĂ€rdelös?SĂ„ smĂ„ningom nyorienterade jag mig och det blev ett glĂ€djemöte med livet. Till dig som Ă€r nĂ€ra, mitt i eller varit dĂ€r:Du Ă€r inte ensam och det finns hopp. Jag lovar dig.