Den gäckande nejlikan

Det var ett kvavt och mörkt rum, fullt av rök från den söndriga eldstaden. En liten boudoar, en gång den mäktiga Marie Antoinettes eleganta helgedom. En svag, mystisk doft — liksom en atmosfär av gengångare från en försvunnen tid — tycktes ännu vidlåda de fläckade väggarna och de söndertrasade gobelängerna. Överallt såg man spår av en tung, fördärvbringande hand — den stora, ärofulla revolutionens. I rummets smutsstänkta hörn lågo några sönderslagna stolar med ituriven brokadklädsel. En liten pall, en gång med förgyllda fötter och klädd med siden, hade sparkats åt sidan och företedde en nästan rörande anblick, där den nu låg upp- och nedvänd och som ett litet skadat djur sträckte sina sargade lemmar i höjden. Från ett fint arbetat pärlemorbord hade silverbeläggningen hänsynslöst brutits ut ur snäckans bädd.